Träning

Jag har verkligen inte haft inspiration för träning sista tiden. De skador jag dragit på mig har stört mig och det har inte känts roligt att träna som tidigare. Body Pumpen har gått bra, men när jag bara kör det en gång per vecka så blir det för lite för att utvecklas och känna att man blir starkare (faktiskt roligare när jag ibland kör 2 ggr/v, men hinner inte alltid passa tiderna). Att gå i gymmet skrämmer mig lite, känner mig inte bekväm där... Nog är det en slags träning att gå på fjället eller skogen med hundarna, skotta snö och andra vardaglig saker. Men jag har ju verkligen tyckt att löpning och gruppträning är så superkul. Jag vill ha träning i mitt liv och jag vill få tillbaka lusten till det.

Idag när jag var ut med hundarna sprang jag med kängorna efter ett skoterspår i 10 minuter innan jag var riktigt slut. Det gick dessutom uppför halva vägen och spåret var mjukt. Det blev en bra uppvärmning till när jag kom hem och körde ett crossfitpass för mig själv. Jag utgick ifrån något jag hittade på nätet:

1. Höga knän 45 sek

2. Armhävnngar 45 sek

3. Mountain climbers 45 sek

4. Sit ups 45 sek

5. Knäböj 45 sek

6. Snabb löpning på stället med boxslag 45 sek

7. Ryggresningar 45 sek

Körde allt i 3 varv

Kanske inte ett regelrätt crossfitpass och inte det jobbigaste jag kört, men det passade bra för hemmaträning. Inga redskap behövdes. Hoppas jag retade min inbyggda träningslust så jag kommer igång igen... Om någon som läser har lust att peppa mig så har jag inget emot det :)

God Jul Farmor

Hittade denna "bok" som jag gjort efter att ha intervjuat min fina farmor för länge sedan. Kan inte låta bli att delge det jag skrev då. Håll till godo:
En gång för länge sedan föddes ett flickebarn i Stockholm. Det hände sju år in på vårt århundrade (not: det var 1900-tal då). Min farmor hade kommit till världen. Hon flyttades som fosterbarn, bara sju månader gammal till byn Slagnäs, långt upp i Norr. Den biologiska mamman låg på sjukhus och kunde därför inte ta hand om sitt barn.
Den nya mamman, Erika, var hela femtio år när hon och Jonas, fyrtiotvå år, tog han dom tösen. Paret hade sedan förut en son. Han var tretton år äldre än farmor. Hon var verkligen ett "sladdbarn".
Erika var enligt farmor mycket snäll, men samtidigt sträng. Det gick inte för sig att göra något utan att fråga mamma först. Skulle farmor gå till sin flickkompis, bara en liten bit bort, var hon tvungen att be om tillåtelse först. Fick hon inte, vilket hände ibland, var det bara för farmor att stanna hemma. Det mamma hade sagt, det var sagt. Själv bryr jag mig inte så mycket om vad min mamma säger. Det är ju så naturligt att jag far dit jag vill (not: ha ha ha ha ha, jag skrattar ihjäl mig).
Huset som farmor bodde i var ganska stort. Både övervåning och källare. Köket användes mest av alla rummen. Där både sov och åt sjuk personer. Det var inte en normalfamilj, som jag är van vid, med mamma pappa och barn. En liten del av släkten rymdes också. De låg två och två i tre sängar som stod längs väggarna i köket. Det var bara brodern, Carl, som låg i ett annat rum. Han låg i kammaren. Där var det inte eldat, så om vintern var det minsann inte varmt, vilket det däremot var i köket. Där stod nämligen en enorm järnspis som man eldade i. Nuförtiden är det helt självklart att man ska ha värme i hela huset. Både jag och min bror har fått ligga varmt och skönt i egna rum. Är man bortskämd kanske?
Hon farmors familj kunde det vara knapert med mat, men de svalt inte. Det var tack vare att de hade självhushåll. Då behövde de inte köpa så mycket. När det behövdes något tex salt och kaffe, så blev det en slags byteshandel. De hade bl.a kärnat smör som de fick pengar för i affären. Då kunde de köpa det nödvändigaste i alla fall. Fast det var ganska besvärligt. Affären låg nämligen två mil från Slagnäs, sjövägen. Nu är det inte alls lika krångligt att skaffa sig något. Det är bara att knalla iväg till affären. Men kravet är ju att man har tjänat ihop lite slantar först.
Min farmor berättade lite om hennes starkaste minnen: "Det var mycket att göra, så jag hann aldrig ens tänka på bekymmer och sånt. Jämt var det en massa arbete som skulle göras. Det fanns nästan aldrig tid att umgås med vännerna. Det blev ofta så att vi lånade saker av varann. Då hann vi ju träffas en stund, och vi fick samtidigt tag på något vi behövde just då. Vi var verkligen beroende av varann. Det var som en enda stor familj som alltid var vänner. Fast inom familjen smågnabbades vi ju ibland. På söndagarna var den stora höjdpunkten. Då träffades vi ungdomar för att vara tillsammans. Oj, så kul vi hade! Vi dansade, lekte ringlekar. Var man inte med en söndag var det som att missa ett avsnitt ur en följetong."
När farmor berättade allt detta tänkte jag på hur det är för mig. Att träffa mina kamrater är ju så självklart. Därför tror jag inte heller det kan bli samma gemenskap som det var för henne. Det är tråkigt på ett sätt, men samtidigt skönt att jag är så fri.
När farmor var tolv år fick hon börja arbeta på allvar. Det började med att hon fick bära vatten från sjön flera gånger om dan. När hon blev äldre fick hon hjälpa till med allt tyngre sysslor. "Inte konstigt att ryggen har farit illa", brukar hon säga. Nu skulle det vara förbjudet för en ung flicka att arbeta med så tunga uppgifter.
Förr i tiden var man tvungna att värma vatten när man skulle bada. Det var en ganska jobbig procedur. Man badade inte ofta heller. Ungefär två gånger under vintern och på sommaren badade man i sjön. Det är tur att vi har varmvatten i kranarna nu. Eftersom man inte var så ren, så trivdes ju lössen. Farmors mamma brukade vara väldigt noga att plocka bort alla lössen ur hår och kläder. Hon brukade gruva sig när karlarna kom hem från timmerskogen. Då var de fulla av löss. Fast lössen var ändå en lindrig pina om man jämför med spanska sjukan som härjade. Farmor fick sjukan när den inte hunnit bli som värst, så hon klarade livet. Sjukan kom tillbaka senare. Då klarade de sig helt undan. De fick däremot se hästskjutsar komma fulla med lik. Oftast var det bara kusken som levde. Det var en skräckupplevelse.
Farmor gick i skolan i ett kallt kök under endast tre terminer. Under den korta tiden hann hon ha fler lärare än terminer. En verklig stor skillnad om man jämför med min skolgång. Hela arton terminer. Farmor fick lära sig hela katakesen utantill, och fick ofta ha kristendomskunskap. På den tiden var dom ämnena viktigast. De fick även ha matte och geografi. I geografin hann de bara läsa om Sverige. Vi borde vara glada att vi måste gå arton terminer i skolan. Vi hinner ju lära oss jättemycket.
Det fanns ingen kyrka i Slagnäs på den tiden, men ibland hade de gudstjänster i någons kök. Då var det trångt minsann. Nästan alla ville vara med. På en del kyrkhelger for man långväga till den närmaste kyrkan. På vintern spände man för häst och släde, och åkte iväg. På sommaren fick man ro och gå. Inga bekvämligheter med bilar och landsvägar.
När järnvägen kom på 30-talet träffade min farmor sin blivande make, Alfons Bjelfman. Han kom som rallare från Ytterhogdal. De förlovade sig 1933 utan att Erika och Jonas fick veta något. Farmor var nog rädd att de skulle neka henne. 1935 vigdes paret i Bergnäsuddens kyrka. Det gick lika enkelt till som förlovningen. Endast två vittnen var närvarande. Det var väldigt jobbiget för farmor att lämna föräldrarna. Det hade ju ändå levt tillsammans i tjugoåtta år. Föräldrarna var dessutom mycket gamla och därför beroende av min farmor. Min mamma och pappa är inte beroende av mig på samma sätt. För mig blir det nog inte lika jobbigt heller.
Alfons och Greta, som min farmor heter, bodde i Gullön i drygt två år. Farmor skötte om järnvägsstationen där. Där fick paret även sitt första barn - Olle. De flyttade ganska snart till Avaviken, för Alfons skulle arbeta åt järnvägen där. Under de fem år som de bodde där blev farmor gravid igen. Den här gången blev det ingen större glädje. På julafton föll farmor över en stol. Barnet i magen överlevde inte det. Av all sorg så började farmor att otrivas mer och mer i Avaviken. Lyckligtvis flyttade de till Slagnäs igen, för där föddes min pappa. Efter fyra år i byn packade man åter en gång och flyttade till Kåbdalis. Där bodde de i hela femton år. Till sist blev det en kanske sista flyttning för farmor. Den här gången till samma hus som hon fick växa upp i. Det var faktiskt inte så enkelt att flytta alla möbler. Tur att järnvägen hade kommit.
Själv är jag sjutton år och har bott i byn Moskosel i hela mitt liv. Jag har inga planer att flytta heller. Man kanske hamnar på samma ställe som man började på ändå.

(Not: Saknar farmor...)

Bröd i oktober

Har gjort Decemberbröd ikväll. Använde en form (jmf med länken ovan, där två användes), lite mindre sirap. Bytte ut russinen mot sockrade tranbär. Dessutom använder jag nästan alltid dinkelmjöl istället för vanligt vetemjöl. Det går att variera brödet efter tycke och smak. Torkade blåbär är också ett tips. Ost är det enda pålägget jag tycker passar till brödet...

Bus i backen

Denna bild har Per tagit

Vilken helg det varit! Sol både lördag och söndag. Även om vi åker ut även om det snöar så blir man ändå lite piggare och gladare av ljuset och strålarna.

Hundarna var dock inte lika pigg idag som igår. Kokkos, som alltid annars springer hur mycket som helst, var lite återhållsam. Kanske hon var trött från igår.

Lite bus orkade de ändå med. Fast för ovanlighetens skull var det nog Kirri som muckade "gräl".

En liten stunds vila längst upp på lilla liftens topp på Vittjåkk. Fint, fint!

En paso doble kanske....

Under bar himmil

Inatt sov vi under bar himmel, bara utanför huset/hundgården. Både för att det var så vackert ute, stjärnklart, och för att testa Pers nya sovsäck. Ja, det är ju bra att testa sin utrustning inför vintern på ett enkelt sätt.
Jag tycker det var superskönt med en utenatt och fick även se stjärnfall. Min sovsäck, Nanok dun -30, höll måttet med råge. Det var bara kring -10 ute, så det var riktigt varmt i säcken. Hade ett skydd utanför säcken också. Per hade köpt en säck från Bergans och var nöjd med den.

Nästan full

Myser med månen som lampa vid midnatt

Busbilder

Blåste kallt på Vittjåkk idag, men var väldigt soligt och vackert. Hundarna var i sitt esse och busade en massa.

Kram!!!

Mat & Skyfall

Det blev en riktigt trevlig kväll med Per och Linda. Först sallad och Teriyaki-lax. Sen hallon och kesella. Smaskens!

Skyfall. Kan verkligen rekommendera den. Måste vara en av de bästa Bond-filmerna. Medan den som var innan, Quantum of Solace, måste vara en av de sämsta.

Svart eller vitt

Var inte riktigt beredd att det skulle tok-snöa idag. Slutade tidigare för att hinna vara ut med hundarna innan det blev mörkt, men man såg ändå inte så mycket på grund att det var så vitt :) En tur blev det i alla fall och det kändes bra. Ikväll blir det middag med vänner och bio, Skyfall.

Pro Ana/Mia

Tycker faktiskt inte jag är tjock även om jag har  +25 kg än förr. Bilden från i påskas. 

Pro Ana och Mia. För Anorexi och Bulemi. Jag snubblade in på dessa sökord när jag läste en deckare där detta förekom. Vad ska man säga? Här ger man varandra tips om hur man ska göra för att dämpa hunger utan att äta, lura andra att man ätit etc etc. Det gör ONT att läsa, och de varnar ju friska personer från att vara på sidan. Där har man inget att göra om man inte är för Anorexi (Ana) eller Bulemi (Mia). De menar att de stödjer varandra och att det är en livsstil, inte en sjukdom. Samtidigt så läser jag ÅNGEST i det som skrivs.
Jag lider med dessa tjejer (och ett fåtal killar). På min tid (ca 20 år sen) så var jag helt ensam i min sjukdom, då jag skämdes och inte ville prata med någon om det. Så att de kan hitta varandra på nätet kan väl vara en bra sak i sig, att de stödjer varandra. Om de stödjer varandra för att bli FRISK!!! Men jag vet att man inte vill bli fri sjukdomen när man är mitt i den. Jag har klarat mig otroligt bra, men så vet jag också vad det innebär att vara i träsket. Dit vill jag aldrig mer.
Det är inte helt otroligt att någon som är sjuk råkar hamna på detta blogginlägg då det är fullt med sökord som Pro Ana och Pro Mia. Till dig vill jag säga "Låt inte vågen bestämma hur du ska må idag. Det går att bli frisk och börja må bra. Det är inte lätt, men det går. Och med all energi som du lägger på negativa tankar om din kropp, så har du även det som krävs för att bli frisk. Envisheten! För mig var MHE-kliniken i Mora min räddning, men det finns annan hjälp också."
Själv ser jag mina sju sjuka år som väldigt bortkastade, men samtidigt så har även de sju åren format mig till den jag är idag. Det jag önskar är att någon kanske kan få en gnista av hopp av att jag blivit frisk (från både anorexi och bulemi) och själv börjar sin resa till att bli frisk.

Trött

Drama-tiken

Kokkos löper och det är alltid lite jobbigt. Både för hundarna och mig. För Kokkos är det jobbigt för att hon inte får det hon vill. För Kirri är det jobbigt för han ibland "måste" ställa upp, trots att han egentligen inte vill (han är kastrerad). För mig är det jobbigt för att hon ylar när hon är ute (vilket gör att de får sova inne) och när hon är inne springer hon omkring och piper. Jag får med andra ord inte sova det jag behöver. Snart är det över och jag kan ju ändå tänka mig fler hundar. Jag är dock tveksam till att sätta valpar i Kokkos, då hon är väldigt "dampig", överaktiv eller vad man ska kalla det. Samtidigt har hon väldigt många fina egenskaper, så man kanske inte ska döma henne för hårt. Jag har dock tagit ett beslut tidigare, att aldrig mer ha valpkull... Om man inte får sålt alla valpar och inte kan ha kvar alla själv... Det är sjukt jobbigt. Sov gott alla, nu gör jag kväll, svimmar mig i säng...

Skridskor

Skulle premiäråka långfärdsskridskor på lunchrasten... tänkte jag. Det blev bara lite fram och tillbaka vid stranden där jag tyckte isen var tillräckligt tjock (ca 5-7 cm). Jag fick sån hög puls när jag åkte ut lite och hörde hur isen pratade med mig, "låt mig vara!!!". Nej, jag vill inte hamna i kallvattnet och speciellt inte när jag var helt själv. Har stavar med "pigg" som jag kontrollerar isen med och det var tunnare is bara en kort bit ut...

Söndag

En bild från dagens fina tur. Tänkte berätta om vad hundarna valde för kläder. De tog på sig sina vinterpälsar. Kirri har en med svart på ryggen och vit framtill. Även lite röd-gula inslag. Helt sömfri och figur"sydd". Kokkos har valt en mer grå/svart/beige vinterpäls i spräckligt mönster. Båda bär äkta päls :)

Trollberget

Idag blev det en tur på nästan tre timmar i cirka 1 dm snö. Vi tog bilen till Akkanålke och gick därifrån till Trollberget. På väg dit blev vi "kontrollerade" att vi inte jagade fågel eller hare av en jägare. Vi passerade såklart :)

Här övade jag mig på att fota panorama. Jag fick med Kirri och Stenträsket är i bakgrunden. Uppe på Trollberget.

Medan vi var ute så var det ett gäng som gick med en hund efter vägen upp mot Akkanålke anläggningen. De hade en hund som "skrek" väldigt mycket. Mina hundar blev givetvis nyfikna, men gjorde inte någon viljeyttring om att springa dit. Skönt.

Här sitter Kirri i samma ställning som träden :) Han lyssnar mot Storberg, där det är en hel Husky-farm. Spännande...

Per och hundarna. Det syns väl hur fint väder vi hade... Helt underbart!

Bästisen

Maria var min bästis från före skolan och upp till högstadiet någon gång. Vi var inte så många tjejer i "rallarstan" i Moskosel och vi var lika gamla. Våra föräldrar umgicks också. Jag tror vi lekte varje dag, åtminstone pratade i telefon. Men vi bråkade också nästan varje dag, vilket jag inte riktigt förstår idag. Kanske var vi väldigt olika i grunden och båda väldigt viljestarka. Det som ändå var bra med bråken var att vi fick lära oss att säga förlåt. För hur skulle man annars kunna ha kvar sin bästis nästa dag...
I högstadiet gled vi ifrån varandra, båda fick nya kompisar och andra intressen. Trots allt så var vi väldigt olika. Idag bor vi på samma ort men har inte alls så mycket kontakt, som man kan tänka sig att man skulle ha med sin forna bästis. Allt har sin tid... men kanske jag skulle ringa om ett fikasurr någon dag...

Likadana skor måste ju bästisar ha :)

Drömmar

Jobbat hemifrån idag och fått en hel del gjort som bara legat. Hann ut med hundarna innan det blivit helt mörkt ute, vilket det är i skrivande stund. Just nu tänker jag en hel del... drömmar... vad är egentligen mina drömmar? Eller har jag förlorat förmågan att drömma. Har inte riktigt något svar, men jag vet att jag en gång har haft drömmar. Har ni några drömmar?

Fjällhelg i Sandviken

Torsdagkväll åkte vi till Sandviken där vi skulle bo i stuga till på söndag. Pers föräldrar var i deras husvagn där och vi blev bortskämda med middag varje kväll. Fredag förmiddag tog jag och Per (och hundarna förstås) båten över Sandvikensjön för att vandra på fjället.

Denna bild är en bit upp, men inte längst upp. Det är så vackra vyer med 1000-meters toppar i bakgrunden.

På fredagkväll när det var mörkt tappade vi bort Kirri (som i princip aldrig smiter). Det var en fruktansvärd stund innan han kom flåsandes tillbaka. Kanske han sprang efter något litet djur som vi aldrig såg, men det brukar ju vara Kokkos som står för den biten... och hon var kvar. Nåja, huvudsaken att han kom välbehållen tillbaka, det är snabbt trafikerad väg bredvid campingen.

Mina älsklingar. Kokkos jagade lite fåglar där på fjället, men var mest omkring oss. Ja, Kirri var hela tiden i närheten. Medan Kokkos var iväg efter en fågel så såg vi färskt järvspår i snön. Det måste ha varit det. Björnspår har jag sett... och det var inte det. Började bli lite orolig för Kokkos när jag inte såg henne just då, men hon kom efter någon minut. Ja, det har sitt orospris för att ha hundarna lösa (har dem inte alltid lös förstås, vissa perioder är mer känsliga), men med tanke på deras lycka över detta så får jag stå ut med oron.

Vandraren har någonstans att gå, vi är på väg mot Övre Mojtanäs (felstavat).

Här är en vy mot Nedre Mojtanäs, dit vi inte gick.

Framme vid Övre Mojtanäs. Vi kunde inte ha haft bättre väder. Vi var ute kring fem, sex timmar och det märktes i ansiktet efteråt. Lite röd, men inte bränd.

Glittrande vatten och Kokkos som funderar på att fånga det. Hon tyckte nog det var för kallt i vattnet :)

Per var nöjd att inte få napp, då han ändå skulle ha släppt tillbaka fisken. Ändå ville han testa när vi ändå hade gått dit.

Hundarna behövde lite vila, speciellt Kirri. Han tog sina chanser att lägga sig ner så snart vi tog en paus. Jag tappade förresten min svart-vita ylletröja på fjället. Irriterar mig på att jag inte var noggrannare när jag fäste tröjan under ryggsäckslocket, men det är bara en tröja. Bättre att den försvinner än någon av oss levande.

Kirri som lejonkungen. Det var många olika formationer av klippor bitvis under vandringen.

På lördagen så åkte vi först förbi Merkenäs och till ett vattenfall där. Det var väldigt vackert där. Iskristaller och tappar blandat med rinnande, kallt vatten.

Vi stannade inte vid fallet så länge då det var gott om ren där. Blir så oroligt med hundarna även om man då har dem kopplade.

Istället hittade vi denna plats att äta lunch på. Det var riktigt fint och inga renar där.

Uppstekt palt, lingonsylt och smör. Perfekt mat när man är ute... fast nog får man paltschwimen sen. När vi kom till stugan lyssnade vi på ljudbok och vilade. Per somnade nog någon timme också.

Den sista bilden i detta inlägg har Per fotat. Jag ville också vara med på bild så det syns att jag också var med :) Det är från vårt lunchställe på lördagen, fast taget i andra riktningen jämfört med de två föregående bilderna.

In i dimman

Idag var vi ute riktigt länge i dimman på Vittjåkk. Det var magiskt fint, men givetvis inte så bra sikt. Hundarna höll sig lite närmare oss än vanligt.

Lite bus :)

Kirri undrar om han inte ska få lite godis...

Självporträtt, jag var ju också med :)

Stilla

Riktigt stilla ikväll och lite lyxigt att Per är hemma... jag tror hela veckan, men det kan kanske dyka upp något som han åker på. Man vet aldrig.