Kokkos hos veterinären

Idag var jag med Kokkos till veterinären för att dra ut hennes trasiga framtänder. Jag har en tid anat att hon har problem av tänderna, så jag bara måste göra slag i saken. Hon har slagit sönder dem i samband med att hon "haffat" snö i farten, och att det varit isigt.
Det var jobbigt att åka till veterinären så snart efter att Kirri fått somna in. Det blev mest det jag tänkte på under bilfärden till Arvidsjaur. Kokkos är 10 år och det är inte helt riskfritt att söva en gammal hund. Men veterinären tyckte hon såg jättefräsch ut för att vara 10 år (förutom i munnen). Är tacksam för att allt gick bra och hoppas att Kokkos ska må bra snart. Hon gnäller nästan konstant, så just nu är hon inte så glad. Får se om jag får sova något inatt, då jag inte tänkte låta henne sova i hundgården än... även om det är det hon helst verkar vilja.
Bilden är från något tidigare år, men föreställer min lilla Kokkosboll :)

Korv till hundarna

Förra veckan fick jag en sopsäck full med bl.a röding till hundarna av en jag känner som städade frysen. Jag fyllde en hel paltgryta och kokade fisken utan salt. Har sen försökt bena dem så gott det går och nu även gjort korv av fisken. Tillsatten laxolja och vatten för att få fisken mer korvsmetig och stoppade, med hjälp av en avskuren pet-flaska, korvskinn med fisksmeten. Hundarna fick lite av smeten i sin mat idag och korvarna fryser jag. De blir perfekta att ha som extramat på turer i vinter. Eller som belöning vid speciella tillfällen. Bortskämda hundar kanske, men det känns bra att ta till vara fisken som annars skulle ha slängts.

Ont, det gör ont

Alltså, inte brukar jag direkt prata om min menstruation. Fast det kanske jag skulle ta och göra nu, för att berätta hur djävligt det är. Varje månad en smärta utan dess like. Om jag inte kommer ihåg att äta starka smärtstillande några dagar före och under tiden. Denna månad hann jag få ont innan jag tog första tabletten, på torsdagen. Och torsdagen var ändå rätt okay. Fredag morgon skulle jag iväg med bilen på service, så jag skulle jobba i Arvidsjaur medan de servade bilen. Jag höll inte på att ta mig dit. Tog in hundarna på fredag-morgon, inget konstigt. När jag stod och skulle göra min frukost så kände jag hur det började svartna för ögonen och jag började må illa. Ont i magen och jag fick släppa allt och lägga mig på soffan. Baloo kom och la sitt huvud på mig, verkade bli orolig. Jag kallsvettades och det kändes inte som om jag skulle kunna ta mig upp ur soffan någonsin. Hur skulle jag få bilen till verkstan? En timme hade jag på mig...

Jag lyckades få hundarna till sina hundgårdar och sätta mig i bilen för att köra till verkstan. Kändes galet, men jag tog mig till verkstan där jag bara lämnade nyckeln och sa att jag inte mådde bra, så jag ville bara lämna nycklarna. Så gick jag med illamåendet den korta biten till mor och far. Jag kunde bara lägga mig på soffan och fortsätta må skit i ett par timmar. Hade fått i mig smärtstillande, så till slut släppte det någorlunda. Jag kunde göra det mest akuta för dagen för jobbet, men det blev inte mycket jag kunde jobba. Fick i mig någon macka också.

Sen blev det magkatarr av det hela. Smärtstillande är inte bäst för magen alla gånger och nu är det ont i magsäckstrakten också. Mår inget vidare med andra ord. Kan ju vara trevligt att höra att livet inte är perfekt för mig heller, om någon trodde det. Vi har alla våra otrevligheter som vi går och bär på. Detta är en av mina...

Farväl Kirri

Min älskade Kirri mådde inte bra förra helgen. Vi tältade och en stund låg jag sked med Kirri då han kom och kröp intill mig. Han spydde några gånger under helgen och studsade inte som han brukade. Fick, efter många om och men, tag i en veterinär på söndagen. Vi kom fram till att jag kunde komma in på måndagen. Kirri fick sova inne och jag tog med honom till jobbet innan veterinärbesöket. Väl där så tog veterinären prover. Han hade så höga levervärden att ett värde gick inte ens mäta. Kan det gå så snabbt att få leversvikt, eller har jag inte märkt en sakta försämring av hans hälsa. Vi kunde utreda vad det berodde på, men jag hade redan långt tillbaka bestämt att han skulle få somna in om han får en plågsam sjukdom. Hans kropp var stel och hans ålder hög (12 år 9 månader). Så på måndagen vid lunchtid somnade Kirri in medan jag smekte honom och tårarna sprutade. Detta är inget lätt att göra, men ett ansvar man har som matte/husse. Kirri är saknad så in i norden, och skulle det inte vara för den glädje de ger i livet så skulle jag aldrig utsätta mig för den smärta det är att ta farväl. Tur jag har 5 till glädjespridare som lever i nuet och inte verkar tänka så mycket på att det saknas en själ. Nu är det 5 tysta välkomst-svansar när jag kommer hem. Kirri var den som skrek utöver sig av glädje när jag kom hem på kvällarna efter jobbet. Farväl Kirri! Om jag trodde att vi skulle ses igen på andra sidan så skulle jag längta efter den stunden - men, även om jag vill tro, så kan jag inte det. Vi ses nog aldrig mer, men du lever kvar i mitt hjärta.