tisdag 31 december 2013

Gott Nytt År

Oj, vad mycket som hänt året som gått! Få se vad 2014 har att bjuda på. Ett mål jag hade för 2013 var att springa 1000 km och det har jag uppnått. Målet för 2014 har jag inte formulerat än, men det skulle vara skoj att ha ett rörelsemål. Kanske 2014 km både gång och löpning... Det kan inte misslyckas :) Oj, nu kanske jag var kaxig...
Bilden föreställer ett tomtebloss, vilket jag tycker är fint att använda istället för raketer. Om ni använder raketer, tänk lite på djuren och skjut dem bara vid 12-slaget. Hur som helst önskar jag alla som läser ett Gott slut och ett GOTT NYTT ÅR!

söndag 29 december 2013

Helg med besök

I helgen har vi haft trevligt besök från Piteå, Marina med sin ena son, Alexander. Det har varit riktigt mysigt. Ätit, spelat spel, sett film och Alex har kastat boll med Kokkos. Idag blev det slädtur på sjön och promenad i skogen.
Vi fick se lite av solen också, trots att det såg rätt mulet ut på morgonen. Nu sover hundarna gott på mattan inne...

torsdag 26 december 2013

Ledigt

Nu när jag varit ledig några dagar har jag kunnat göra det jag vill göra. Köra hundarna medan det är ljust, busa med hundarna och fotografera. Det är lite som att flyta upp till ytan.
Imorgon ska jag fortsätta med inventeringslistor, men ska göra det hemifrån. Det blir nog inte 8 timmar och säkert en långlunch för att vara ute i ljuset.
Igår kväll var vi ut och hjälpte en bekant till Per att hitta deras bortsprungna hund. Den hade försvunnit från någon av stugorna i Fristad. Vi hittade varken spår eller hund i området kring oss och hunden kom till rätta under natten. Lättnad.

måndag 23 december 2013

Julafton imorgon

Imorgon är det Julafton, jag önskar att alla som läser här får en God och fridfull Jul. Det är precis vad jag önskar mig... Men mest av allt önskar jag hälsan och lyckan till mina nära och kära.

lördag 21 december 2013

Gryningsskymning

På förmiddagen tog jag en härlig tur med hundarna på Arvidsjaursjön. Det var så vackert ute. Både gryning och skymning samtidigt, dimma och kylan bitande i kinderna.
Vi körde nästan ända fram till Framnäs, en del på isbanorna där de har biltestverksamhet. De verkar dock inte ha någon verksamhet just då, så jag tog mig friheten att utnyttja banorna. Det är rätt tungt att köra ospårat, vilket var alternativet om jag bara korsade utfarten till banorna.
Ibland fanns de skoterspår att köra på, vilket är att föredra. Har ingen skoter själv så det är tur om spåren går dit man vill köra. Eller också kör man dit spåren går...

onsdag 18 december 2013

Sista tiden

Sista tiden har varit alldeles för stressig och det är som om saker bara avlöser varandra. Idag fick jag lov att jobba övertid för att hinna det som bara måste vara klart imorgon till ledningsgruppsmötet. Det är tur det är vackert ute och jag kan bota stressen med slädturer med hundarna i månskenet och idag löpning med dem. På tal om löpning så löper Kokkos nu och försöker få Kirri med på tåget. Han vill inte och springer snabbt in i kojan för att fly undan henne. På nätterna ylar hon om hon är ute och tar jag in henne tassar hon omkring. Stackarn... Kanske borde jag låta henne träffa en kavaljer :/

lördag 14 december 2013

Kroppen

Intressant hur jag reagerar på flera nätter utan nästan någon sömn, dåligt med mat och massor av stress i jakten på Hilima. Hjärnan börjar gå långsamt, kan knappt prata och känslor brottas med varandra hela tiden. En bra lärdom. Efteråt har jag inte sovit så bra, det är som att jag fortfarande var på jakt. Men natten till idag har varit bra och 10 timmar fick jag sova. Nu blir det nog folk av mig snart...

onsdag 11 december 2013

Drömmar och mardrömmar

Pers bild
Egentligen har det hänt otroligt mycket, men jag har inte haft tid att skriva något. Med jobbet har jag varit i Östersund 3 dagar, bott på Moosegarden och klappat älg med mera. Men det bleknar efter vad som hände efteråt. Vi var till Jokkmokk i lördags och fick med oss en Huskytik på prov. Kokkos och Kirri verkade mest ignorera henne... Vad Hilima, som tiken heter, kände går det inte att veta, men hon smet för oss på söndagen just före lunch. Jakten på Hilima började där. Vi letade, ropade och körde omkring miltals för att finna henne. Vi tappade spåren i skogen uppblandat med massa andra spår.
Det blev inte många timmars sömn, jag åkte till jobbet en stund på måndagen och sen kom Stina från Jokkmokk och plockade upp mig för att börja leta igen. Jag hade just pratat med en fjärrskådare som påstod att hon skulle vara norr om Fristad vid skogsarbeten. Vi hade under våra bilturer passerat timmer, så vi började där. Vi såg spår, som kunde ha varit räv - men kanske hund, och följde dessa en bit. Men de försvann och vi letade vidare. Stina följde ett skoterspår en bit, som sen kom fram till en stuga längre fram på vägen. Mannen som bodde där blev nog lite rädd när en kvinna från ingenstans kommer och knackar på. Han hade inte sett någon bortsprungen hund.

Via Facebook hade vi spritt budskapet om försvunna Hilima och vi hade anmält henne försvunnen hos polisen. Tips började komma in. På skjutfälten kring K4 låg många militärer ute i skogen just då. De hade hört en "varg" yla under natten. Någon hade sett henne i riktning mot gamla sågen. Där hittade vi spår och Stina körde med hennes 4 huskysar som hon tagit med sig i området. Jag körde samtidigt med bil på alla vägar jag kunde kring skjutfälten. Per körde skoter där vi tappade spåren och vidgade sökområdet. Jag kände en sådan förtvivlan när drömmen om en ny hund blev en mardröm. Hela tiden när jag var i sällskap med Per eller Stina så höll jag modet uppe, men när jag var ensam så lät jag tårarna komma. Inte för att det hjälpte, men det gick inte hålla inne när jag var själv. På något sätt vill jag inte belasta någon som redan är belastad med min egen förtvivlan. Det drar bara ner andra. Försöka hålla modet uppe så länge någon ser...

Sent på kvällen skulle vi lägga oss och sova en liten stund då jag får ett sms av mor. Hon hade sett Hilima på vägen utanför deras hus, i riktning mot mitt hus på Sandbacken. In i bilarna igen och sökandet fortsatte i timmar utan resultat. Nu var jag ännu tröttare och känsligare, så tårarna trillade medan jag körde och letade. Matti var "sambandscentral" i Jokkmokk och skötte kontakter med tips som kom in och gav tips och stöd via telefon. Han satt med karta också och kunde guida lite därifrån. Till slut fick jag sånt tunnelseende att jag bara var tvungen att åka hem och sova några timmar, kanske hela 4 det blev. Det var mycket jämfört med Stina som bara fick sig 45 minuter.

Tidigt tisdag morgon skjutsade jag Per till bussen då han var tvungen till Umeå en sväng. Sen körde jag runt på samhället och fortsatte sökandet. Men när morgonen började vakna mer och mer så kände jag att jag inte gjorde någon nytta alls. Jag åkte hem, där Stina nu sov en stund, och började skotta snö. Äntligen kom ett hett tips in om observation i Framnäs! Martin hade sett henne och sen även min vän Linda. Linda började spåra henne och jag och Stina körde iväg till Framnäs. Spåren var färska och tydliga. De gick sen över sjön nära Arvidsjaurforsen, där är det svag is och inte lämpligt för oss att gå över. Jag skynda mig till bilen och körde iväg där hon gick upp på land igen. Parkerade bilen och hittade spåren... nu började det långa spårningsprojektet för mig. Jag hade lämnat bilen med dörren halvöppen, börsen, jackan, vantar och jobbmobilen kvar i bilen... hjärnan hade fokus på helt annat... Spårningen gick in i skogen i riktning mot brukshundsklubben. Stina körde med bil och sökte i de riktningar jag tipsade om. Matti läste kartan från Jokkmokk och gav tips. När vi (Hilima före och jag efter) närmade oss brukshundsklubben så mötte jag två personer med två hundar. Då gick Hilimas spår in i skogen igen (gick efter skogsväg ett tag). Upp i berget mot Skellefteå och jag hade lite koll på vart vi var. Sen började det gå ännu djupare in i skogen... passerade färska älgspår, men Hilima verkade inte mer än nosa lite på dem. Hon hade bajsat lite också. Riktningen ändrades igen... mot Arvidsjaursjön igen. Egentligen visste jag att jag inte skulle få tag på henne på detta sätt, men jag ville inte förlora kontakten. Ville inte söka planlöst utan spår. Jag ropade inte nu, för jag ville inte skrämma... följde bara steg för steg och troligtvis var hon lååångt före.

Många ringde med tips och tankar. Jag hade kontakt med Stina och Matti. Gick steg för steg i skogen efter spåret. Ibland gick hon åt höger för att sen gå i sina egna spår åt vänster och fortsätta. Ibland var det vårt att avgöra detta och jag förlorade tid med att gå åt fel håll. Jag åt snö för att jag var så törstig. Ibland kramade någon åt hjärtat så det kändes som det slutade slå och andningen upphörde. Nej, det går inte att bryta ihop där. Bara ta ett steg i taget. Även om det kanske var meningslöst så fanns det en mening för mig... med spåret hade jag ändå kontakt. Innan mörkret (vilket jag började tänka på... kanske var det mig de fick leta sen) så kom jag ner mot vägen långt in från brukshundsklubben. Stina kom just då körandes där. Spåren blev tappade efter det, då de blandades med alla möjliga spår. Stina räckte mig dricka och choklad som jag snabbt proppade i mig... Vi körde fast också till råga på allt... Men vi fixade det också. Pers pappa hämtade mig och körde mig till min bil och Stina fortsatte mot nerlagda sågen för att se om Hilima varit till filten hon lagt ut. Jag började frysa hejdlöst och vi behövde mat. Så hem en liten stund och duscha och äta. En vän till Per körde spår med skoter från Fristad till Framnäs. Stina selade hundarna och körde spår mot Framnäs, där hon hade observeras och där vi faktiskt hade spår. Hon körde även runt sjön på andra sidan. Jag körde mot Arvidsjaur och fick då veta att hon observerats efter Sten Lestadius väg. En vänlig själ hade satt upp en flaska där spåren gick in. Men jag hittade flera andra spår också och blev osäker på om hon farit ut på sjön eller in på samhället. Körde och letade medan Stina körde hundarna. Fick tips om Framnäs igen. Åkte dit och fick köra in på biltestbanan, en vänlig, utländsk, man släppte in mig och tog emot mitt telefonnummer så han kunde ringa om de såg någon hund vid banorna. Jag och Stina var nästan på samma ställe, hon på sjön och jag på banan just ovanför sjön. Ingen Hilima.

Jag skriver mest om vad jag och Stina gjort, men det är många andra som gjort så mycket. Ann har kört skoter kring brukshundsklubben, mina föräldrar har letat efter vägarna runt hela Arvidsjaurområdet. MÅNGA har gett tips om observationer och frågat om de kan göra något. Människor har varit så godhjärtade och stöttande. Jag är så rörd i själen över allas omtanke. Någon nämnd, men ingen glömd.

Min vän Linda i Framnäs fick se Hilima igen och hon och Disa började köra skoter i sakta mak efter henne för att inte skrämma... Mörkt ute...hon blev tappad igen. Per kom tillbaka från Umeå och åkte till flygbryggan för att kika om hon kommit dit. Vi (jag och Stina) hade hunnit till Fristad, hon med spannet och jag med bilen. Stina tog med en av hundarna från flocken hennes, så att alla började yla. Om Hilima hör sin gamla flock så kanske hon skulle lockas dit... oj oj. Kommunikation, känslor, trötthet, utmattning, fokus... Vi fick inte henne på den kvällen heller. Per åkte ut och körde medan jag och Stina vilade lite... jag skulle åka till jobbet på morgonen (även om jag inte ville)... Matti skulle köra från Jokkmokk och ha med sin skoter och hjälpa till. På morgonen var han i Arvidsjaur... han blev igenkänd på Statoil, då många sett hans inlägg om sökandet på FB. Jag gjorde mig iordning för jobb och Stina var i badrummet. Så tittade jag ut, hade någon släppt ut Kokkos. Nej!!! Jag kunde inte tro det var sant. Jag öppnade altandörren och in kommer Hilima. VILKEN LYCKA!!!!!!!!!! Kan inte med ord beskriva alla känslorna... inte bara lycka sen... en stor saknad också, då Hilima reste hem med Stina sen. Men det som är bäst för henne blir bäst för mig. Hon behöver sin trygghet och Stina och Matti behöver henne nu. Kanske får vi chansen igen.... jag hoppas det, men det är inte viktigast nu.

Vet inte hur jag ska tacka alla som varit engagerade, men min tacksamhet är så stor. Stina har en sån otroligt bra magkänsla på vad som var rätt (med hundspår av gamla flocken och ylande). Ett geni med hundarna. Både hon och Matti är beundransvärda i sitt arbete med sina Huskysar. Jag är så tacksam för Kokkos och Kirri som jag har från dem, finare hundar kan man inte finna... ja, Hilima då :)

Jag ska vila nu...