Jag har aldrig tidigare skrivit om anorexi eller bulimia, trots att jag har erfarenhet av det. Det är en period i livet jag helst skulle radera, men kan det hjälpa någon att jag skriver, eller ge någon ett uns av hopp, så är det vart att skriva om…
Det började först i mellanstadiet med att en tjej i skolan frågade varför jag hade så stor mage. Vet inte om jag hade det, men jag vet att jag innan aldrig hade haft en tanke på det. När jag kom hem ställde jag mig framför spegeln och upptäckte ju att hon hade rätt. I panik så började jag springa, det var som om jag ville springa ifrån mig själv. Slutade äta ordentligt, ljög om att jag hade ätit, gav hunden min mat när föräldrarna inte såg etc. Blev givetvis smalare, men beteendet gick över efter en tid.
När jag gick i nian så kom beteendet tillbaka av någon anledning som jag inte minns. Jag kan inte ha mått så speciellt bra, även om jag inte kan peka på något specifikt. En typiskt ”duktig flicka” var jag i alla fall.
Någonstans så fick jag höra någon som sa ”man ska då aldrig börja spy upp maten”. Det är precis vad jag började med. Då kunde jag ju visa utåt att jag åt och ändå inte ha kvar maten i magen. Ingen skulle ju säga något om att jag inte äter. Det var som ”någon” sa, man ska aldrig börja med att spy… det är något jag ångrat så mycket. När jag väl började så var det jättesvårt, jag svettades blod och tårarna bara rann. Det var vidrigt och jag skämdes.
Det var illa, jag kunde inte ens äta ett äpple utan att få ångest. Jag kände äpplet i magen och tyckte det var obehagligt. Började fyra årig teknisk gymnasie-utbildning, men då var jag så dålig att jag mina föräldrar ”tvingade” mig att bli inlagd på sjukhus. Jag hade så dåliga värden att jag egentligen skulle vara död, men som läkaren sa ”kroppen anpassar sig och därför levde jag fortfarande”. Inläggningen var dock väldigt meningslöst, då de inte hjälpte mig något. Jag fick åka hem om jag vägde 43 kg, och då såg jag till att jag gjorde det inom en vecka. Drack vatten innan vägning så inte hade de så bra kontroll. Fick även träffa några psykologer som jag absolut inte gillade… att det inte fattade det!! Jag träffade dem för mina föräldrar skull, för att de skulle bli mindre oroliga.
Orkade inte fortsätta min utbildning, vilket jag i efterhand tycker är jättetråkigt. Har i efterhand skaffat mig utbildning, men inte den jag kanske drömde om. Inte hade jag väl tänkt bli ekonom…Det blev jag för att jag behövde kunskapen i firman (som är en annan historia). Hur som helst så fick jag ungdomsjobb och började sen en annan utbildning, DK (distribution och kontor). Det gick superbra, men det var inte det jag egentligen ville… men någon utbildning var jag ju ”tvungen” att gå…
Gifte mig efter gymnasiet, 19 år… Kanske inte det mest lyckade, men han var någon som brydde sig om mig, vilket nog var det jag behövde just då. Jag har lärt mig mycket av f.d. maken, så även om det äktenskapet inte höll, så har jag honom att tacka för mycket ändå. Det var bland annat han som hjälpte mig att hitta en terapeut i Luleå, som i sin tur hjälpte mig att hitta ett behandlingshem som jag blev min räddning.
Det gick dock sju år från det jag var 16 år innan jag var så slut, så less min sjukdom, att jag bara var tvungen att få hjälp. Jag minns att jag pratade med MHE-klinikens chef över att få en plats där, men att det var flera månaders väntetid. ”Men jag orkar inte vänta så länge”. Det måste ha hörts på min röst att jag började gråta. Klinikchefen ringde, jag tror det var dagen efter eller något sådant, och sa att jag fick komma. Jag minns inte hur långt fram det var, men nära i tid i alla fall.
Jag hade otroligt tur att jag fick en remiss (faktiskt av en läkare som aldrig träffat mig, men som min terapeut kände) till kliniken, då det är väldigt dyrt med privata kliniker. MHE-kliniken arbetar efter varje patiens unika problem och resurser. Det finns mycket att läsa om detta på deras hemsida. Det fungerade väldigt bra för mig och jag började äta normalt. Fick dock väldiga problem med magen, som inte tog emot maten så bra. Kunde inte gå någon längre promenad utan att ta med toapapper. Min kropp svullnade upp också, då det samlas gifter i kroppen då man spyr. Att jag inte bröt ihop av detta är en gåta, men jag ville verkligen bli frisk. Svullnaden försvann helt efter kanske ett år och mina magproblem har blivit bättre. Den är dock mycket känslig för stress L . Sju år av misshandel av min egen kropp sätter förstås sina spår.
Det går att bli fri från anorexi och bulimi och tankarna om kroppen kan förändras. Det är sant!! Jag är ett levande bevis för det. Även om jag väger över 25 kg mer än då, så gillar jag min kropp mycket bättre nu. Man kan äta utan att bli tjock och vikten säger inte något om hur man ska må. Idag använder jag inte vågen mer än kanske två gånger per år. Jag äter normalt och tränar för att jag tycker det är avstressande och roligt. Det finns inte någon ångest i vare sig träningen eller att ha mat i magen. Om jag blir väldigt hungrig kan dock ångesten från förr göra sig påmind. Det är som ett ”muskelminne” eller liknande…
Om någon drabbad läser detta så vill jag först sända en massa kramar till dig, för du behöver dem. Sen vill jag råda dig om att söka hjälp. Det finns säkert någon som klarar att hela sig själv, men det var för mig helt omöjligt. Jag behövde verkligen hjälpen. Bara att ha energi i kroppen gör att man kan ta hand om problem på ett bättre sätt. Hjärnan fungerar sämre utan näring. Och prata om det, jag var verkligen så tyst… skämdes så otroligt mycket… Men varför skulle jag egentligen skämmas? För att jag inte var som andra? Kanske det, men det har jag nog aldrig varit, har nog alltid gått lite krokiga vägar i livet. Idag skäms jag inte för den jag är.
