Bus på järnväg

Efter fredagens arbete blev det en tur med hundarna så de fick springa av sig efter järnvägen. Kokkos var verkligen på bushumör och försökte få igång Kirri. Han var inte så road.

Inneboende

När jag var kring 17 år var jag inneboende hos en gubbe i Arvidsjaur. Det var för att slippa pendla till Moskosel alla dagar under tiden när jag jobbade på bageri och det var dåliga arbetstider... Hoppade av 4-årig teknisk linje efter ett tag på sjukhus och jobbade då ett tag innan jag började nästa utbildning.
Förstår egentligen inte att jag bodde kvar där, för jag trivdes inte alls och var rädd för gubben. Som tur var så var han borta nästan jämt, men ibland hemma förstås. Nån gång tog han tag i mig och satte mig i hans knä, vilket jag inte tyckte om. Jag blev mest rädd och låste alltid in mig. En annan tjej som också var inneboende där var så mycket tuffare än blyga Lena. Hon sa ifrån och käftade med gubben. Bäst var när hon också var där.
Jag tror egentligen att gubben var snäll, men jag tyckte bara han var otäck. Ibland var det också jättekallt i huset, när ingen varit där och det blivit kallt ute. Tror man var tvungen att ställa om pannan manuellt beroende på hur kallt det var ute.
I alla fall så var det på samma gata jag var inneboende som jag bor på idag... lite lustigt...

Heaven's on fire

Paint the sky with desire, angel fly, heaven's on fire... Kvällens norrsken får "gamla" norrsken att blekna. Åkte till Arvidsjaurforsen för att ta bilder och det var det värt :) Det var bara så fantastiskt, sagolikt, underbart... Det här är ju bara bilder, verkligheten är ju så mycket mer...

Inlagd

Min feber var ingen influenas som för "alla andra". En infektion som tydligen gått mot njurarna. Har sällan kännt mig så sjuk. Att gå på toa har varit en stor kraftansträngning, så även att lyfta mig upp på armbågen för att kunna dricka. Sedan igår är jag inlagd på A-jaurs vårdcentral. Jag får antibiotika direkt i blodet var åttonde timme. Efter första injektionen så hände inte så mycket och efter några timmar så hade febern stigit. Började tänka på recistenta bakterier och att jag måste skriva testamente. Jag har kännt mig jätteorolig, men nu börjar jag känna hopp om livet. Har orkat sitta, umgåtts med besökare och kikat lite på tv. Vårdpersonalen är beundransvärda. Får låna kläder för att inte svetta ner mina, de tittar till en ibland för att höra om man vill ha något...ja, en massa småsaker som ändå betyder något. Om de utöver allt hade informerat mera om mitt tillstånd via blodprov mm så hade det varit perfekt. Jag är för långsam att komma med frågorna... Nu hoppas jag ändå att detta blir sista natten här och att jag och antibiotikan vinner kriget mot bakterierna. Skriver från Pers Ipad...tar tid med pekfingervalsen...