Tragik

Det känns verkligen så sorgligt, jobbigt och hemskt med olyckan som skedde igår. En person befaras drunknad och jag känner honom som en god granne. Kommer att sakna honom och hans hund (som han alltid hade med sig, troligen även ner i vaken), men framförallt känner jag så starkt för hans närmaste. Hans fru, barn och barnbarn. Det finns inte ord....

Alkohol

Jag är ingen storkonsument av alkohol, i det närmaste nykterist. Här är mitt förråd som jag haft i massor av år. Whiskey-flaskan är väl det som har gått mest av. Brukar använda mig av det när jag har hosta och vill sova. Bailey´sen är oöppnad och har stått så några år... kanske den är för gammal nu? Absoluten är nästan slut, men har nog funnits 6-7 år i skafferiet. Så jag fick nog hjälp av Örjan med den :)

Faktiskt finns det ett vitt vin jag brukar dricka ibland, Casal Garcia, men det är sällan det med. Alkohol har inte så stor plats i mitt liv... visst är jag konstig? "Festar" och dansar gör jag ändå och har roligt. Men varför är det jag som är konstig? Om jag hade varit nykter alkoholist så hade jag varit duktig. Varför är man onaturlig om man inte har lust att dricka alkohol (jag tycker inte det är så himla gott)? Kultur...

När jag bodde i Moskosel så såg nog vänner det som en fördel när det var någon som inte ville dricka. Då behövde de ju inte muta någon chaufför till och från Arvidsjaur när det var dans. Många trodde nog att jag var onykter ändå för att jag var glad :D Kommer ihåg att det var någon jag pratade med som absolut inte trodde jag var nykter (förstår inte) och frågade om jag tog andra droger. "Nej!! Det gör jag inte, jag är bara glad". Om man är på fest och många andra är glada så dras man ju med i stämningen... i alla fall jag...

Ja, jag brukar ibland dricka för att göra andra nöjda. Inte så moget kanske, men ibland känns det som lättaste alternativet. Jag vill inte vara konstig... men är väl det ändå.

Näsvärmare

Jag önskade en näsvärmare av mor och nu har hon virkat en till mig. När man tältar på vintern tycker jag det värsta är att man blir så kall om näsan. En balaklava täcker munnen också och det gillar jag inte. Så nu har jag en näsvärmare!! Visst sprider den lite glädje också??

Långfärds-skridskor

Idag var min premiär-tur på långfärdsskridskor någonsin. Skulle träffa Bengt, min chef, nere vid Slengsjön vid 10. Jag körde dock fel avtagsväg först, men hittad dit sen. Trots att jag bott nära så har jag aldrig tidigare varit hit.

Verkligen en strålande dag att vara ute. Det var riktigt läskigt först. Skrek när isen sjöng, men vande mig till slut med ljudet. Isen var kring 5 cm tjock och Bengt kontrollerade isen med jämna mellanrum.

Här kommer Bengt åkandes med betydligt mer självförtroende för aktiviteten än jag. Efter att vi åkt en stund så gick det riktigt bra, men på slutet så var jag riktigt trött i fotlederna, eller om det var hjärnan, för jag började bli riktigt klumpig.

Bengt fick ta bild på mig så jag har bevis på att jag faktiskt gjort detta :) Riktigt skoj och betydligt jobbigare än jag kunnat ana. Slengsjön är riktigt stor...

Titta ut!

Det är svårt att sitta inne på ett kontor när man tittar ut och det utspelar sig en vacker solnedgång. Idag sprang jag ut och hämtade posten när jag såg detta och passade på att njuta av utsikten.

Nu har gjort något impulsivt också... Har beställt långfärdsskridskor! Patrik, en kollega, skulle beställa så jag tyckte jag också skulle ha såna :) Så nu hoppas jag det blir åka av!!!

Ingarö, Björkvik

Lördagen var vigd till dykning och vi hade bestämt oss för att åka till Björkvik. Det är sandbotten och chans till god sikt. Det var riktigt bra, men vi såg inte många fiskar. Dock några maneter. De är ju riktigt häftiga...





Jag och manet... Perspektivet gör att den verkligen ser gigantisk ut, vilket den inte var :)







Hade nästan för lite vikter på mig, lite svårt att få ut luften ur torrdräkten när man kommer på grundare vatten... vilket kan göra att man flyter upp. Jag klarade mig, men jag tror jag måste ta mer nästa gång.









Vi käkade lite lunch mellan våra två dyk. Per har tagit alla foton under vattnet, jag har inte kommit så långt att jag både kan orientera och fotografera samtidigt :)

Anorexi/Bulimia

Jag har aldrig tidigare skrivit om anorexi eller bulimia, trots att jag har erfarenhet av det. Det är en period i livet jag helst skulle radera, men kan det hjälpa någon att jag skriver, eller ge någon ett uns av hopp, så är det vart att skriva om…

Det började först i mellanstadiet med att en tjej i skolan frågade varför jag hade så stor mage. Vet inte om jag hade det, men jag vet att jag innan aldrig hade haft en tanke på det. När jag kom hem ställde jag mig framför spegeln och upptäckte ju att hon hade rätt. I panik så började jag springa, det var som om jag ville springa ifrån mig själv. Slutade äta ordentligt, ljög om att jag hade ätit, gav hunden min mat när föräldrarna inte såg etc. Blev givetvis smalare, men beteendet gick över efter en tid.

När jag gick i nian så kom beteendet tillbaka av någon anledning som jag inte minns. Jag kan inte ha mått så speciellt bra, även om jag inte kan peka på något specifikt. En typiskt ”duktig flicka” var jag i alla fall.

Någonstans så fick jag höra någon som sa ”man ska då aldrig börja spy upp maten”. Det är precis vad jag började med. Då kunde jag ju visa utåt att jag åt och ändå inte ha kvar maten i magen. Ingen skulle ju säga något om att jag inte äter. Det var som ”någon” sa, man ska aldrig börja med att spy… det är något jag ångrat så mycket. När jag väl började så var det jättesvårt, jag svettades blod och tårarna bara rann. Det var vidrigt och jag skämdes.

Det var illa, jag kunde inte ens äta ett äpple utan att få ångest. Jag kände äpplet i magen och tyckte det var obehagligt. Började fyra årig teknisk gymnasie-utbildning, men då var jag så dålig att jag mina föräldrar ”tvingade” mig att bli inlagd på sjukhus. Jag hade så dåliga värden att jag egentligen skulle vara död, men som läkaren sa ”kroppen anpassar sig och därför levde jag fortfarande”. Inläggningen var dock väldigt meningslöst, då de inte hjälpte mig något. Jag fick åka hem om jag vägde 43 kg, och då såg jag till att jag gjorde det inom en vecka. Drack vatten innan vägning så inte hade de så bra kontroll. Fick även träffa några psykologer som jag absolut inte gillade… att det inte fattade det!! Jag träffade dem för mina föräldrar skull, för att de skulle bli mindre oroliga.

Orkade inte fortsätta min utbildning, vilket jag i efterhand tycker är jättetråkigt. Har i efterhand skaffat mig utbildning, men inte den jag kanske drömde om. Inte hade jag väl tänkt bli ekonom…Det blev jag för att jag behövde kunskapen i firman (som är en annan historia). Hur som helst så fick jag ungdomsjobb och började sen en annan utbildning, DK (distribution och kontor). Det gick superbra, men det var inte det jag egentligen ville… men någon utbildning var jag ju ”tvungen” att gå…

Gifte mig efter gymnasiet, 19 år… Kanske inte det mest lyckade, men han var någon som brydde sig om mig, vilket nog var det jag behövde just då. Jag har lärt mig mycket av f.d. maken, så även om det äktenskapet inte höll, så har jag honom att tacka för mycket ändå. Det var bland annat han som hjälpte mig att hitta en terapeut i Luleå, som i sin tur hjälpte mig att hitta ett behandlingshem som jag blev min räddning.

Det gick dock sju år från det jag var 16 år innan jag var så slut, så less min sjukdom, att jag bara var tvungen att få hjälp. Jag minns att jag pratade med MHE-klinikens chef över att få en plats där, men att det var flera månaders väntetid. ”Men jag orkar inte vänta så länge”. Det måste ha hörts på min röst att jag började gråta. Klinikchefen ringde, jag tror det var dagen efter eller något sådant, och sa att jag fick komma. Jag minns inte hur långt fram det var, men nära i tid i alla fall.

Jag hade otroligt tur att jag fick en remiss (faktiskt av en läkare som aldrig träffat mig, men som min terapeut kände) till kliniken, då det är väldigt dyrt med privata kliniker. MHE-kliniken arbetar efter varje patiens unika problem och resurser. Det finns mycket att läsa om detta på deras hemsida. Det fungerade väldigt bra för mig och jag började äta normalt. Fick dock väldiga problem med magen, som inte tog emot maten så bra. Kunde inte gå någon längre promenad utan att ta med toapapper. Min kropp svullnade upp också, då det samlas gifter i kroppen då man spyr. Att jag inte bröt ihop av detta är en gåta, men jag ville verkligen bli frisk. Svullnaden försvann helt efter kanske ett år och mina magproblem har blivit bättre. Den är dock mycket känslig för stress L . Sju år av misshandel av min egen kropp sätter förstås sina spår.

Det går att bli fri från anorexi och bulimi och tankarna om kroppen kan förändras. Det är sant!! Jag är ett levande bevis för det. Även om jag väger över 25 kg mer än då, så gillar jag min kropp mycket bättre nu. Man kan äta utan att bli tjock och vikten säger inte något om hur man ska må. Idag använder jag inte vågen mer än kanske två gånger per år. Jag äter normalt och tränar för att jag tycker det är avstressande och roligt. Det finns inte någon ångest i vare sig träningen eller att ha mat i magen. Om jag blir väldigt hungrig kan dock ångesten från förr göra sig påmind. Det är som ett ”muskelminne” eller liknande…

Om någon drabbad läser detta så vill jag först sända en massa kramar till dig, för du behöver dem. Sen vill jag råda dig om att söka hjälp. Det finns säkert någon som klarar att hela sig själv, men det var för mig helt omöjligt. Jag behövde verkligen hjälpen. Bara att ha energi i kroppen gör att man kan ta hand om problem på ett bättre sätt. Hjärnan fungerar sämre utan näring. Och prata om det, jag var verkligen så tyst… skämdes så otroligt mycket… Men varför skulle jag egentligen skämmas? För att jag inte var som andra? Kanske det, men det har jag nog aldrig varit, har nog alltid gått lite krokiga vägar i livet. Idag skäms jag inte för den jag är.