Boken

Det går snabbt när jag läser med ögonen (ljudbok går långsammare). Jag läser i princip bara när jag är ledig just för att jag blir så uppslukad. Kan inte sluta läsa förrän boken är slut (finns förstås undantag). "I kroppen min" var för mig ingen bra bok. Bra skriven, men ett deprimerande innehåll även om det även innehöll humor och massor av kärlek. Jag blev inte det minsta glad över att ha läst den, men det är många som uppskattar boken så min reaktion är säkert inte ett genomsnitt. Den får mig att tänka på döden och jag gillar inte den tanken. Kanske är bra att tänka på döden ibland, men det är aldrig någonsin en glad tanke. Både att tänka att någon dör ifrån mig och att jag själv dör ifrån är mörkt att tänka på. Att någon nära dör har jag såklart varit med om. De är saknade och ändå går livet runt omkring vidare. Så måste det vara också. De levande måste leva. Har också trott att jag skulle dö en gång då jag var sjuk. Började fundera på testamente. Det var sorgligt att tänka "är det så här jag dör". Inte för att så många skulle gråta vid min grav (och livet går ju som sagt var vidare) utan för att jag är nyfiken på vad som kommer att hända i livet...men jag var samtidigt så trött att det inte var så mycket till liv, just då. Tur som var blev jag frisk men man vet aldrig när och hur man dör. Bäst att leva på i det verkliga livet och sluta tänka på döden. Har skottat massor av verklig snö idag...