Drömmar och mardrömmar

Pers bild

Egentligen har det hänt otroligt mycket, men jag har inte haft tid att skriva något. Med jobbet har jag varit i Östersund 3 dagar, bott på Moosegarden och klappat älg med mera. Men det bleknar efter vad som hände efteråt. Vi var till Jokkmokk i lördags och fick med oss en Huskytik på prov. Kokkos och Kirri verkade mest ignorera henne... Vad Hilima, som tiken heter, kände går det inte att veta, men hon smet för oss på söndagen just före lunch. Jakten på Hilima började där. Vi letade, ropade och körde omkring miltals för att finna henne. Vi tappade spåren i skogen uppblandat med massa andra spår.
Det blev inte många timmars sömn, jag åkte till jobbet en stund på måndagen och sen kom Stina från Jokkmokk och plockade upp mig för att börja leta igen. Jag hade just pratat med en fjärrskådare som påstod att hon skulle vara norr om Fristad vid skogsarbeten. Vi hade under våra bilturer passerat timmer, så vi började där. Vi såg spår, som kunde ha varit räv - men kanske hund, och följde dessa en bit. Men de försvann och vi letade vidare. Stina följde ett skoterspår en bit, som sen kom fram till en stuga längre fram på vägen. Mannen som bodde där blev nog lite rädd när en kvinna från ingenstans kommer och knackar på. Han hade inte sett någon bortsprungen hund.

Via Facebook hade vi spritt budskapet om försvunna Hilima och vi hade anmält henne försvunnen hos polisen. Tips började komma in. På skjutfälten kring K4 låg många militärer ute i skogen just då. De hade hört en "varg" yla under natten. Någon hade sett henne i riktning mot gamla sågen. Där hittade vi spår och Stina körde med hennes 4 huskysar som hon tagit med sig i området. Jag körde samtidigt med bil på alla vägar jag kunde kring skjutfälten. Per körde skoter där vi tappade spåren och vidgade sökområdet. Jag kände en sådan förtvivlan när drömmen om en ny hund blev en mardröm. Hela tiden när jag var i sällskap med Per eller Stina så höll jag modet uppe, men när jag var ensam så lät jag tårarna komma. Inte för att det hjälpte, men det gick inte hålla inne när jag var själv. På något sätt vill jag inte belasta någon som redan är belastad med min egen förtvivlan. Det drar bara ner andra. Försöka hålla modet uppe så länge någon ser...

Sent på kvällen skulle vi lägga oss och sova en liten stund då jag får ett sms av mor. Hon hade sett Hilima på vägen utanför deras hus, i riktning mot mitt hus på Sandbacken. In i bilarna igen och sökandet fortsatte i timmar utan resultat. Nu var jag ännu tröttare och känsligare, så tårarna trillade medan jag körde och letade. Matti var "sambandscentral" i Jokkmokk och skötte kontakter med tips som kom in och gav tips och stöd via telefon. Han satt med karta också och kunde guida lite därifrån. Till slut fick jag sånt tunnelseende att jag bara var tvungen att åka hem och sova några timmar, kanske hela 4 det blev. Det var mycket jämfört med Stina som bara fick sig 45 minuter.

Tidigt tisdag morgon skjutsade jag Per till bussen då han var tvungen till Umeå en sväng. Sen körde jag runt på samhället och fortsatte sökandet. Men när morgonen började vakna mer och mer så kände jag att jag inte gjorde någon nytta alls. Jag åkte hem, där Stina nu sov en stund, och började skotta snö. Äntligen kom ett hett tips in om observation i Framnäs! Martin hade sett henne och sen även min vän Linda. Linda började spåra henne och jag och Stina körde iväg till Framnäs. Spåren var färska och tydliga. De gick sen över sjön nära Arvidsjaurforsen, där är det svag is och inte lämpligt för oss att gå över. Jag skynda mig till bilen och körde iväg där hon gick upp på land igen. Parkerade bilen och hittade spåren... nu började det långa spårningsprojektet för mig. Jag hade lämnat bilen med dörren halvöppen, börsen, jackan, vantar och jobbmobilen kvar i bilen... hjärnan hade fokus på helt annat... Spårningen gick in i skogen i riktning mot brukshundsklubben. Stina körde med bil och sökte i de riktningar jag tipsade om. Matti läste kartan från Jokkmokk och gav tips. När vi (Hilima före och jag efter) närmade oss brukshundsklubben så mötte jag två personer med två hundar. Då gick Hilimas spår in i skogen igen (gick efter skogsväg ett tag). Upp i berget mot Skellefteå och jag hade lite koll på vart vi var. Sen började det gå ännu djupare in i skogen... passerade färska älgspår, men Hilima verkade inte mer än nosa lite på dem. Hon hade bajsat lite också. Riktningen ändrades igen... mot Arvidsjaursjön igen. Egentligen visste jag att jag inte skulle få tag på henne på detta sätt, men jag ville inte förlora kontakten. Ville inte söka planlöst utan spår. Jag ropade inte nu, för jag ville inte skrämma... följde bara steg för steg och troligtvis var hon lååångt före.

Många ringde med tips och tankar. Jag hade kontakt med Stina och Matti. Gick steg för steg i skogen efter spåret. Ibland gick hon åt höger för att sen gå i sina egna spår åt vänster och fortsätta. Ibland var det vårt att avgöra detta och jag förlorade tid med att gå åt fel håll. Jag åt snö för att jag var så törstig. Ibland kramade någon åt hjärtat så det kändes som det slutade slå och andningen upphörde. Nej, det går inte att bryta ihop där. Bara ta ett steg i taget. Även om det kanske var meningslöst så fanns det en mening för mig... med spåret hade jag ändå kontakt. Innan mörkret (vilket jag började tänka på... kanske var det mig de fick leta sen) så kom jag ner mot vägen långt in från brukshundsklubben. Stina kom just då körandes där. Spåren blev tappade efter det, då de blandades med alla möjliga spår. Stina räckte mig dricka och choklad som jag snabbt proppade i mig... Vi körde fast också till råga på allt... Men vi fixade det också. Pers pappa hämtade mig och körde mig till min bil och Stina fortsatte mot nerlagda sågen för att se om Hilima varit till filten hon lagt ut. Jag började frysa hejdlöst och vi behövde mat. Så hem en liten stund och duscha och äta. En vän till Per körde spår med skoter från Fristad till Framnäs. Stina selade hundarna och körde spår mot Framnäs, där hon hade observeras och där vi faktiskt hade spår. Hon körde även runt sjön på andra sidan. Jag körde mot Arvidsjaur och fick då veta att hon observerats efter Sten Lestadius väg. En vänlig själ hade satt upp en flaska där spåren gick in. Men jag hittade flera andra spår också och blev osäker på om hon farit ut på sjön eller in på samhället. Körde och letade medan Stina körde hundarna. Fick tips om Framnäs igen. Åkte dit och fick köra in på biltestbanan, en vänlig, utländsk, man släppte in mig och tog emot mitt telefonnummer så han kunde ringa om de såg någon hund vid banorna. Jag och Stina var nästan på samma ställe, hon på sjön och jag på banan just ovanför sjön. Ingen Hilima.

Jag skriver mest om vad jag och Stina gjort, men det är många andra som gjort så mycket. Ann har kört skoter kring brukshundsklubben, mina föräldrar har letat efter vägarna runt hela Arvidsjaurområdet. MÅNGA har gett tips om observationer och frågat om de kan göra något. Människor har varit så godhjärtade och stöttande. Jag är så rörd i själen över allas omtanke. Någon nämnd, men ingen glömd.

Min vän Linda i Framnäs fick se Hilima igen och hon och Disa började köra skoter i sakta mak efter henne för att inte skrämma... Mörkt ute...hon blev tappad igen. Per kom tillbaka från Umeå och åkte till flygbryggan för att kika om hon kommit dit. Vi (jag och Stina) hade hunnit till Fristad, hon med spannet och jag med bilen. Stina tog med en av hundarna från flocken hennes, så att alla började yla. Om Hilima hör sin gamla flock så kanske hon skulle lockas dit... oj oj. Kommunikation, känslor, trötthet, utmattning, fokus... Vi fick inte henne på den kvällen heller. Per åkte ut och körde medan jag och Stina vilade lite... jag skulle åka till jobbet på morgonen (även om jag inte ville)... Matti skulle köra från Jokkmokk och ha med sin skoter och hjälpa till. På morgonen var han i Arvidsjaur... han blev igenkänd på Statoil, då många sett hans inlägg om sökandet på FB. Jag gjorde mig iordning för jobb och Stina var i badrummet. Så tittade jag ut, hade någon släppt ut Kokkos. Nej!!! Jag kunde inte tro det var sant. Jag öppnade altandörren och in kommer Hilima. VILKEN LYCKA!!!!!!!!!! Kan inte med ord beskriva alla känslorna... inte bara lycka sen... en stor saknad också, då Hilima reste hem med Stina sen. Men det som är bäst för henne blir bäst för mig. Hon behöver sin trygghet och Stina och Matti behöver henne nu. Kanske får vi chansen igen.... jag hoppas det, men det är inte viktigast nu.

Vet inte hur jag ska tacka alla som varit engagerade, men min tacksamhet är så stor. Stina har en sån otroligt bra magkänsla på vad som var rätt (med hundspår av gamla flocken och ylande). Ett geni med hundarna. Både hon och Matti är beundransvärda i sitt arbete med sina Huskysar. Jag är så tacksam för Kokkos och Kirri som jag har från dem, finare hundar kan man inte finna... ja, Hilima då :)

Jag ska vila nu...