Vissa saker kan man egentligen inte skriva om, för man förstår det inte själv. Tänkte ändå göra ett försök. Kanske bara för att få ur mig det och kanske sen det känns bättre. Det gör knappast någon skillnad att någon läser eller inte, skillnad kan man bara göra själv.
Att vakna upp på en lördag och tårarna bara vill trilla. Känner mig så ensam, trots att mina två hundar ligger i korgen och snarkar, trotts att Per ligger sovandes i sängen. Det ska ju vara omöjligt att känna ensamhet då.
Kanske finns jag just nu inte i någons tankar och därför känns det i mig. Kan det vara så... Nej, det måste vara något i mig själv. Att "själen" inte har någon att prata med, att dela det innersta, det som jag ändå inte förstår. Att sätta ord på känslor har aldrig varit min styrka. Eller också är det något helt annat...Det kanske rent av er kemiskt i kroppen som ger en viss känsla.
Ibland känner jag mig som ett ufo, att jag inte tillhör denna mänsklighet. Inte kanske för att det är något att tillhöra, då mänskligheten håller på att förstöra för sig själv. Hela denna planet... Men det är en annan sak. Men jag är ju människa, inget ufo, så jag tillhör mänskligheten. Jag är fast övertygad om att jag inte är den enda som känner mig udda, och de hjälper knappast mig eller de övriga. Det är väl bara så det är, lev med det och hantera det!
Många gånger söker jag ensamhet för att på något sätt så är jag mindre ensam då. Om jag tar hundarna med mig ut och vandrar så kommer ensamhetskänslan att avta. Det är som att bli omsluten "moder jord" att vara ute, närmare rötterna, himlen och det enkla. Eller är det för att jag gör något då, så känslor och tankar inte blir lika påtagliga. Eller de blir i alla fall annorlunda. Positivt i alla fall...
Visst är det tydligt och solklart?! Nu känns det bättre och jag ska göra detta till en bra lördag :)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Oj, så fint och vackert skrivet. Även om det kändes sorgligt att läsa. Även om du känner dig udda och ensam, så ska du veta att jag tycker om dig ändå. Vi är väl alla udda och unika och tur är väl det. Tänk om alla vore som mig (eller som dig, Per eller vems om helst för den delen) hemska tanke. Vi behövs allihopa, vi behöver mångfalden.
Här kommer en textrad från en sång jag brukar tänka på när jag känner mig ledsen och tom.
Du vet väl om att du är värdefull, att du är viktig här och nu. Att du är älskad för din egen skull, för ingen annan är som du!
Att känna sig ensam och utanför är nog något som de flesta känner någon gång...jag gör det ofta...läste om detta och förstod då att det är inget onormalt att känna så...för vad vet vi hur människor känner....man kan inte se det utan på...
Skicka en kommentar