En flicka på 11 år blev sjuk i cancer. Hon kämpade mot sin sjukdom i många, många veckor. Hennes föräldrar och syskon stöttade och hjälpte. Fanns vid hennes sida hela tiden. Hon fyllde 12 år. När jag fyllde 12 år så fick jag min efterlängtade häst. Flickan ville också ha en egen häst. Det skulle hon också få, så snart hon blev frisk och orkade ta hand om hästen. Hon läste hästannonser och drömde när hon orkade.
Trots att flickan kämpade så tappert så orkade hennes kropp inte mer. Nu får hon ta hand om hästarna i himlen och rida över regnbågen.
Ibland är livet så orättvist. När man är 12 år ska man inte behöva dö! Mina tankar går till familjen som får leva vidare med sin stora förlust och sorg. Tänker och gråter med er...
4 kommentarer:
Lena- tack för att du stöttat oss under vår resa. Nu är den över och saknaden är enorm!
Kram
Västeuropa Grakland..pengar…hem och lappas…och delar av Ryssland, revolusion,,… hem och lappas… Canada ett tag…hem och lappas…., /Alaska USA. Hawaii, ….lappas…
Florida…Idaho..Montana...borde lappas.
Sen tänker jag. Vad hände egentligen.
Det var inte allt det där som egentligen betydde något. Det kanske gett mig lite mer förmåga att säga eller ta till mig.
Men det gav mig ändå inte det jag kanske letade.
Livets verkliga behov.
Att verkligen vara älskad och att älska utan förbehåll.
Hon var säkert älskad utan förbehåll.
Det finns vissuabla företeelser som vi kanske önskar den som vi ljust mist skulle ha fått upplevt.
Det finns det alltid oavsett hur många upplevelser vi själva upplevt.
Allt vi ser är ändå så futtigt gentemot kärleken.
Kärleken..som inte går att ta på eller tittas på.
Ändå är den det viktigaste och den som ger mest av allt oavsett alla distraktioner som råkar flimra förbi.
I mitt eget dödsögonblick kommer troligen inget avlägset land jag landat på att vara övervägande.
Nej….de människor jag tycker om och älskar kommer att vara det viktigaste.
Allt annat kommer i andra hand.
Jag kände inte fröken …jag känner ändå tåren som drar nerför min kind.
En liten historia:
Jag Roddare i forsränning..gummibåtar.
Hon kunde inte prata men sa med att se på en skärm med bokstäver till sin följeslagare att hon ville åka forsränning oavsett hon skulle dö eller ej.
Vårat måtto var alla skulle kunna måsta hålla fast sig själva med händerna.
Jag föll naturligtvis och lovade hålla henne genom resan.
Vi ordnade två extra roddare.
Hon skrattade så mycket..hon var så glad under forsfärden.
Jag kände det. Alla i båten kände det och glädjen var så stor.
När jag bar henne upp till bussen var jag kär.
Det var vad jag kände och gav och kunde ge henne.
Nästa tre timmar skjutsar vi ett gäng från något Pitedataföretag.
Fulla och genomskinliga skitstövlar som berättade otroligt ”spännande” historier om intriger i den ekonomiska pitesvären.
Efter resan är det första dom funderar om..vad är nästa äventyr.
Jag glömmer alla på direkten.
Orättvist...ja visst fan är det det. Så jag mår illa...livet...och varför lever jag alls..vilken jävla tur eller vad man ska kalla det..om jag kunde lämna över...
Jag kan dock avsluta dagen med ett av mina finaste minnen. Att ha fått ge någon något ouppnåeligt och sett glädjen hos den människan jag aldrig glömmer.
Att ha fått ge mitt allt och fått allt tillbaka.
Spelar det någon roll då var man är…aldrig.
Kanske var det då jag förstod vad allt handlade om egentligen.
Att vara omtyckt, ge/kärlek. Och få kärlek.
Jag glömmer aldrig. Hoppas faktiskt du läser det här fröken vattensprut.
/-Anders
När kärleken är stor så blir smärtan desto större vid förlust. Men någonstans tror jag människan genom den glädje man fått genom en annan, även får kraften att uthärda.
Maria, kära vän, jag känner så med er.
Anders, tack för det du berättar. Visst är det så, kärleken är det viktigaste.
Och ändå..hur man än gör så känner man sig otillräcklig...
Jag borde kanske ha sagt/gjort.....
Men det hör väl till kanske....
Att känna skuld fast man vet att det egentligen inte finns fog för det....
Själv blir jag förbannad när det kommer/otillräckligheten...något manligt försvar kanske...
/-Anders
Skicka en kommentar