Min fjärde Kanadaresa

Om jag blev utvisad från Sverige så är det i Kanada jag skulle söka asyl. Finns alltid en anledning att komma tillbaka hit, så det lär inte bli sista resan i livet. Vi hade otur med flygförseningar så vi kom senare till Vancouver än planerat. Tog färjan till Vancouver Island, buss till Victoria och blev där hämtad av Mark. Hans yngste, Everett, var också med. Familjen (Mark, Talia, Oliver och Everett) hade just flyttat till en gård nära Duncan, där vi blev inkvarterade i egen stuga. Det var en fantastisk gård med jättestora träd, höns, bin, hundgård och stora ytor. Dagen efter ankomst åkte vi tubing (gummislang) nedför Cowichan river med Mark och Oliver.
Det blev en del promenader längst havsstranden också. De hade inte långt dit och fågellivet var stort där. Fiskljusar, örnar och måsar trivdes och man såg även folk ute med kanot för att fiska.

En dag blev det bad vid ett sel med riktigt kallt vatten. Oliver och hans kompisar var inte det minsta berörd av det kalla vattnet, men jag doppade mig inte just här. Vadade ut en bit och fotograferade en del.

Everett följde också med och badade, men han badade bara med pappan. När jag sist var i Kanada var Oliver 7 månader, som Everett är nu. Då bodde de i en stuga på fastlandet, en bit från Clear Water där Mark för tillfället arbetade. Oliver fyllde förresten 7 år veckan efter vi lämnat dem.
En kväll kom Marks morbror och kallade på ugglor. Han kunde härma den uggletyp som de visste fanns i närheten. Ugglan kom flygandes, men det var lite för mörkt för att få bra bild på den. En upplevelse!

Oliver

Jag med en kräfta. Per har fotat denna

En av dagarna blev det ett par dyk för oss vid Cowichan bay, nära där Mark och Talias gård var. Det fanns liv i Stilla Havet också, även om det inte är i närheten av Röda havet. Det är ändå roligt att se olikheterna. Mark kunde tyvärr inte dyka med oss, då han hade Everett att ta hand om (Talia arbetade), men det får bli en annan gång.

Marks mor och styvfar kom på besök och vi skulle gå på hönsmarknad för att köpa fler hönor till gården. Det blev en tupp också, dock inte tuppen på bilden.

Everett, Mark, farfar och farmor utanför stugan vi bodde i. Tanken var att vi skulle ut och fiska med farförädrarna i deras båt, men det blåste väldigt mycket på havet så det blev inte denna gång. Vi hade dock trevligt på gården med att bara vara. Talia var inte med på så många utflykter då hon jobbade en hel del som Midwife (typ barnmorska), så hon kom inte med på så många bilder men i alla fall på denna med hela familjen samlad... Mark var pappaledig från sitt arbete. Han är en slags naturpolis.

Familjen och Per

I Marks jobb ingår att flytta på pumor och björnar som kommer in på exempelvis bönders ägor. Hans hund Arlo är tränad för att markera pumor. I frysen har Mark en fryst puma för att träna hunden på. En otrolig hund med hur mycket energi som helst.
Sista kvällen före avsked åkte vi upp i bergen med Mark och barnen. Tanken var att kanske få se björn, men det blev vackra vyer och några hjortar istället. Vi såg i alla fall mycket björnskit, så de bodde i närheten i alla fall... På Vancouver Island är det svartbjörnar som finns. Underbart att bo hos denna fina familj ett tag, men det gör alltid lite ont att skiljas åt. Jag hoppas på ett återseende snart igen :)

Moraine Lake som vi utgick ifrån vid bergsbestigning

Så började då vår resa på egen hand mot Klippiga bergen. Vi hyrde bil på flygplatsen i Vancouver, då vi skulle resa hemåt därifrån efter trippen. Vi fick vänta rätt länge på bilen så vi kom inte iväg så tidigt som vi hade hoppats. Det blev en kurvig och backig tur mot Lillooet. En liten håla med ett motell som fungerade fint. Dagen efter blev många mil i bilen. Vi körde till Jasper och åkte linbana upp till en topp där. En vacker vy och vädret var också på vår sida. Efter vi lämnat Jasper, på väg mot Lake Louise, såg vi en Grizzly björn. Den var brun och varför vi tror det var Grizzly och inte brun Svartbjörn är för att det var Grizzly i detta område. Det var från bilen och vi fick ingen bild av den, men den sitter i alla fall på näthinnan. Vi körde rätt länge den dagen och jag hann se en varg på väg in i skogen från vägen. Den hade ljus päls och stannade upp lite när jag bromsade in bilen. Tyvärr fick inte Per syn på den. Vi sov i bilen den natten och började nästa dag vid vackra "Peyto Lake". Jag har bilder på den, men jag får begränsa mig lite... Efteråt skulle det bli bergsbestigning nära Lake Louise, Eiffel Peak.

Vi parkerade bilen vid Moraine Lake och började vår vandring. Ibland lyckades vi hitta andra att gå med för att bilda en större grupp, men ofta fick vi gå själva. Det var ingen annan som skulle upp på toppen som vi träffade.

Början gick bra, men jag tyckte det såg väldigt långt och brant ut på slutet. Tänkte dock att det kanske ser bättre ut när vi kommer fram. Per hade ju läst att det skulle vara en enkel "skrambling". Det var många gånger jag tittade ner och tyckte det verkade hur brant som helst. "Hur har jag tagit mig hit upp, hur ska jag ta mig ner???"

Utsikten var fantastisk och man såg även "de tio topparna" i området. Vi hörde även när glaciärer fick block som lossnade och föll neråt. Det hördes som dova kanonskott och följdes av ett ras-ljud.

Här ser man Moraine Lake som vi började ifrån... inte ser det väl så högt ut? Vi kom i alla fall upp på lite drygt 3000 m enligt GPS-kordinaterna innan vi vände. Det blev bara brantare och brantare och jag tyckte det började bli väl farligt när vi inte har klätterutrustning. Det var mycket löst grus och enormt brant... Jag tycker inte jag är höjdrädd, men det kändes verkligen som jag hade kletats fast på en 90 graders vägg och varken kunde gå upp eller ner. Fick tala mig själv till rätta för att inte få panik och istället lösa problemet. Lösningen var att komma sig neråt... Vi började en bit efter vägen vi gått upp och skulle sen ta glaciärsnö en bit neråt. Fy sjutton, det kunde ha gått illa. Jag fick inte lika bra fäste som Per, och vid ett tillfälle blev det så brant att jag kanade okontrollerat neråt. Tur att Per fångade upp min fart, annars vet jag inte hur mycket jag hade slagit mig... Sånt här kan man berätta efteråt, när det gick bra... men jag är nog ännu försiktigare i framtiden.

Förmodligen var vi tokiga även för att vi trotsade regeln med att gå minst 4 personder pga Grizzly. Vi såg aldrig någon björnskit och trallade och sjöng när vi gick ensamma, så jag tror inte faran var så stor. De partier i skogen där vi hade möjlighet att gå med andra, så gjorde vi det också. Efter strapatsen tog vi in på ett hotell vi hade bokat i förväg, Deer Lodge. Det blev en välbehövlig dusch och middag där till och med jag drack öl. Dagen efter blev en lång resdag då vi hoppades att få åka linbana i Whistler och se björnar därifrån. Vädret var dock inte på vår sida just då. Molnen var så låga att en linbanetur kändes bortkastat. Vi åkte istället till OS-byn och sköt på skidskyttebanan.

Man fick bara skjuta liggandes men jag hade samma storlek på målen som när man står. Träffade alla fem, det gjorde Per också fast snabbare. Han testade också med den riktiga storleken på målen för liggande skytte och där träffade han 2 av 5. Mycket svårare! Vidare till flygplatsen för NY.

Jag sov inget på planet och var trött redan innan New York på 12 timmar. Vi tog tunnelbana ut till Central Park och gick för att se alla sevärdheter. Rockafeller center, Brodway, TImes Square, Empire state building, Chrystler building, NY public libary, FN-skrapan, Brooklyn bridge, Wall street, börsen, Frihetsgudinnan och till sist World Trade Center med de nya byggnaderna som Skanska bygger (bilden). Vi åkte taxi en bit också för att hinna med allt... Resan hem blev sömnlös för mig men har sovit många timmar sen vi kom hem...
Hemma väntade två glada hundar och en vacker solnedgång i Arvidsjaur. Bästa resan någonsin, tror jag :)