God Jul Farmor

Hittade denna "bok" som jag gjort efter att ha intervjuat min fina farmor för länge sedan. Kan inte låta bli att delge det jag skrev då. Håll till godo:
En gång för länge sedan föddes ett flickebarn i Stockholm. Det hände sju år in på vårt århundrade (not: det var 1900-tal då). Min farmor hade kommit till världen. Hon flyttades som fosterbarn, bara sju månader gammal till byn Slagnäs, långt upp i Norr. Den biologiska mamman låg på sjukhus och kunde därför inte ta hand om sitt barn.
Den nya mamman, Erika, var hela femtio år när hon och Jonas, fyrtiotvå år, tog han dom tösen. Paret hade sedan förut en son. Han var tretton år äldre än farmor. Hon var verkligen ett "sladdbarn".
Erika var enligt farmor mycket snäll, men samtidigt sträng. Det gick inte för sig att göra något utan att fråga mamma först. Skulle farmor gå till sin flickkompis, bara en liten bit bort, var hon tvungen att be om tillåtelse först. Fick hon inte, vilket hände ibland, var det bara för farmor att stanna hemma. Det mamma hade sagt, det var sagt. Själv bryr jag mig inte så mycket om vad min mamma säger. Det är ju så naturligt att jag far dit jag vill (not: ha ha ha ha ha, jag skrattar ihjäl mig).
Huset som farmor bodde i var ganska stort. Både övervåning och källare. Köket användes mest av alla rummen. Där både sov och åt sjuk personer. Det var inte en normalfamilj, som jag är van vid, med mamma pappa och barn. En liten del av släkten rymdes också. De låg två och två i tre sängar som stod längs väggarna i köket. Det var bara brodern, Carl, som låg i ett annat rum. Han låg i kammaren. Där var det inte eldat, så om vintern var det minsann inte varmt, vilket det däremot var i köket. Där stod nämligen en enorm järnspis som man eldade i. Nuförtiden är det helt självklart att man ska ha värme i hela huset. Både jag och min bror har fått ligga varmt och skönt i egna rum. Är man bortskämd kanske?
Hon farmors familj kunde det vara knapert med mat, men de svalt inte. Det var tack vare att de hade självhushåll. Då behövde de inte köpa så mycket. När det behövdes något tex salt och kaffe, så blev det en slags byteshandel. De hade bl.a kärnat smör som de fick pengar för i affären. Då kunde de köpa det nödvändigaste i alla fall. Fast det var ganska besvärligt. Affären låg nämligen två mil från Slagnäs, sjövägen. Nu är det inte alls lika krångligt att skaffa sig något. Det är bara att knalla iväg till affären. Men kravet är ju att man har tjänat ihop lite slantar först.
Min farmor berättade lite om hennes starkaste minnen: "Det var mycket att göra, så jag hann aldrig ens tänka på bekymmer och sånt. Jämt var det en massa arbete som skulle göras. Det fanns nästan aldrig tid att umgås med vännerna. Det blev ofta så att vi lånade saker av varann. Då hann vi ju träffas en stund, och vi fick samtidigt tag på något vi behövde just då. Vi var verkligen beroende av varann. Det var som en enda stor familj som alltid var vänner. Fast inom familjen smågnabbades vi ju ibland. På söndagarna var den stora höjdpunkten. Då träffades vi ungdomar för att vara tillsammans. Oj, så kul vi hade! Vi dansade, lekte ringlekar. Var man inte med en söndag var det som att missa ett avsnitt ur en följetong."
När farmor berättade allt detta tänkte jag på hur det är för mig. Att träffa mina kamrater är ju så självklart. Därför tror jag inte heller det kan bli samma gemenskap som det var för henne. Det är tråkigt på ett sätt, men samtidigt skönt att jag är så fri.
När farmor var tolv år fick hon börja arbeta på allvar. Det började med att hon fick bära vatten från sjön flera gånger om dan. När hon blev äldre fick hon hjälpa till med allt tyngre sysslor. "Inte konstigt att ryggen har farit illa", brukar hon säga. Nu skulle det vara förbjudet för en ung flicka att arbeta med så tunga uppgifter.
Förr i tiden var man tvungna att värma vatten när man skulle bada. Det var en ganska jobbig procedur. Man badade inte ofta heller. Ungefär två gånger under vintern och på sommaren badade man i sjön. Det är tur att vi har varmvatten i kranarna nu. Eftersom man inte var så ren, så trivdes ju lössen. Farmors mamma brukade vara väldigt noga att plocka bort alla lössen ur hår och kläder. Hon brukade gruva sig när karlarna kom hem från timmerskogen. Då var de fulla av löss. Fast lössen var ändå en lindrig pina om man jämför med spanska sjukan som härjade. Farmor fick sjukan när den inte hunnit bli som värst, så hon klarade livet. Sjukan kom tillbaka senare. Då klarade de sig helt undan. De fick däremot se hästskjutsar komma fulla med lik. Oftast var det bara kusken som levde. Det var en skräckupplevelse.
Farmor gick i skolan i ett kallt kök under endast tre terminer. Under den korta tiden hann hon ha fler lärare än terminer. En verklig stor skillnad om man jämför med min skolgång. Hela arton terminer. Farmor fick lära sig hela katakesen utantill, och fick ofta ha kristendomskunskap. På den tiden var dom ämnena viktigast. De fick även ha matte och geografi. I geografin hann de bara läsa om Sverige. Vi borde vara glada att vi måste gå arton terminer i skolan. Vi hinner ju lära oss jättemycket.
Det fanns ingen kyrka i Slagnäs på den tiden, men ibland hade de gudstjänster i någons kök. Då var det trångt minsann. Nästan alla ville vara med. På en del kyrkhelger for man långväga till den närmaste kyrkan. På vintern spände man för häst och släde, och åkte iväg. På sommaren fick man ro och gå. Inga bekvämligheter med bilar och landsvägar.
När järnvägen kom på 30-talet träffade min farmor sin blivande make, Alfons Bjelfman. Han kom som rallare från Ytterhogdal. De förlovade sig 1933 utan att Erika och Jonas fick veta något. Farmor var nog rädd att de skulle neka henne. 1935 vigdes paret i Bergnäsuddens kyrka. Det gick lika enkelt till som förlovningen. Endast två vittnen var närvarande. Det var väldigt jobbiget för farmor att lämna föräldrarna. Det hade ju ändå levt tillsammans i tjugoåtta år. Föräldrarna var dessutom mycket gamla och därför beroende av min farmor. Min mamma och pappa är inte beroende av mig på samma sätt. För mig blir det nog inte lika jobbigt heller.
Alfons och Greta, som min farmor heter, bodde i Gullön i drygt två år. Farmor skötte om järnvägsstationen där. Där fick paret även sitt första barn - Olle. De flyttade ganska snart till Avaviken, för Alfons skulle arbeta åt järnvägen där. Under de fem år som de bodde där blev farmor gravid igen. Den här gången blev det ingen större glädje. På julafton föll farmor över en stol. Barnet i magen överlevde inte det. Av all sorg så började farmor att otrivas mer och mer i Avaviken. Lyckligtvis flyttade de till Slagnäs igen, för där föddes min pappa. Efter fyra år i byn packade man åter en gång och flyttade till Kåbdalis. Där bodde de i hela femton år. Till sist blev det en kanske sista flyttning för farmor. Den här gången till samma hus som hon fick växa upp i. Det var faktiskt inte så enkelt att flytta alla möbler. Tur att järnvägen hade kommit.
Själv är jag sjutton år och har bott i byn Moskosel i hela mitt liv. Jag har inga planer att flytta heller. Man kanske hamnar på samma ställe som man började på ändå.

(Not: Saknar farmor...)