När jag var kring 17 år var jag inneboende hos en gubbe i Arvidsjaur. Det var för att slippa pendla till Moskosel alla dagar under tiden när jag jobbade på bageri och det var dåliga arbetstider... Hoppade av 4-årig teknisk linje efter ett tag på sjukhus och jobbade då ett tag innan jag började nästa utbildning.
Förstår egentligen inte att jag bodde kvar där, för jag trivdes inte alls och var rädd för gubben. Som tur var så var han borta nästan jämt, men ibland hemma förstås. Nån gång tog han tag i mig och satte mig i hans knä, vilket jag inte tyckte om. Jag blev mest rädd och låste alltid in mig. En annan tjej som också var inneboende där var så mycket tuffare än blyga Lena. Hon sa ifrån och käftade med gubben. Bäst var när hon också var där.
Jag tror egentligen att gubben var snäll, men jag tyckte bara han var otäck. Ibland var det också jättekallt i huset, när ingen varit där och det blivit kallt ute. Tror man var tvungen att ställa om pannan manuellt beroende på hur kallt det var ute.
I alla fall så var det på samma gata jag var inneboende som jag bor på idag... lite lustigt...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Jag har skrivit på en bok i många år. Den torde ha ett par hundra sidor nu. Redigeringen måste bli hård.
Men jag känner mig aldrig färdig.
Och andra sidan kommer ingen onska undan med namn..inte heller mina kamrater som dött i striden....min vän som dog brutalt onödigt i Canada i skogen...varför alla skeppen uppankrade utanför greklands kust har övermålade namn och min älskades grekiska "svärfar" satte en pistol i nacken på mig.
Mina egna och andras tillkortakommanden, flykt eller den ofrivillige eller villige humorn.
Kanske dags för dig att börja skriva en bok.
/-Anders
Eller när en "vän" / prostituerad tar steget att mörda för pengar.
Att vara i lägenheten bredvid stormen mitt i våldets Fort Lauderdale...
På samma "hotell" hjälper jag den mörkhyade halta städerskan med skurhinken i trappen innan hon hämtas och "befrias" från sin lön av de som har kontrollen över hennes liv.
Hur mina tårar kommer varje eftermiddag det sker.
Det händer ju i dag/fortfarande...allt upprepar sig även om vi tror att det var en tillfällig upplevelse.
Att taxikillen frågar varför jag inte kör själv (han vet att jag har bil).
-Jag är onykter. säger jag.
-Du..ta den här om du ska gå hem..säger han och räcker över en av sina laddade pistoler som sitter i hölster vid fötterna i bilen.
En del pistoler sitter under instrumentpanelen.
Jag skrattar och avböjer.
Sen blir jag rånad på hemvägen.
Åker till Key West och blir även där misshandlad och rånad samt misshandlar själv två rånare. Frisläppt.
Pratar med korvgubben som fastnat i historien om den ryska ubåten som körde fast på en svensk ö.
Köper en kokosnöt fulladdad med canabis samtidigt som jultomten påverkad utan dess like ramlar ner från taket på vanen/bussen och bryter armen.
Ernest Hemingways dotter sitter sur som fan och tar tio dollar för att jag ska få gå genom huset.
Precis när jag går förbi den då enda utomhusbassängen på ön så slåss två katter med en tvättbjörn och jag sparkar ner hela tilltaget i polen för att skilja på dom.
Vilket resulterar i att jag hamnar på en Rodeo utanför Miami där tjurarna försöker ta livet av allt som sitter på dom.
Själv vann jag en tjursvanns och dollar på armbrytning.
Samt fick skriva autografer till småflickorna som egentligen var ute efter rodeokillarna.
Sen på hemvägen åkte Busschauffören i finkan på grund av fylla.
Fick ringa min Taxivän med pistolerna från finkan och vips så sov man sött i sin säng.
Livet är rätt okomplicerat egentligen. Rätt förutsägbart om man vill eller tvärt om om man nu väljer det.
Mina flera hundra sidor handlar bara om en enda liten detalj av många jag just delgett här.
Det du just skrev var fängslande.
Vackert ordbehandlande utan omsvep.
Därför fick du några livets rader utav mig.
Skriv en bok !
/-Anders
/-Anders
Tack för raderna... att skriva en bok föreställer jag mig kräver en hel del fantasi. Tror inte jag har det som krävs.
Det som är det trista är att de som inte tror att de har vad som krävs oftast har det viktigaste att komma med.
De som gått genom livet och fått en kunskap som få fått.
Även om jag snubblat över en massa bra och till synes spännande saker just för att skriva en bok. (Allt är faktiskt sant av de jag delgett här, och det finns både mer och "värre" saker men också kul saker)
Så är det bara viktigt och läsbart om man verkligen själv ger.
Och ger man verkligen inte av sig själv så är inget av det man snubblat över alls läsbart oavsett om man skulle fantisera till lite.
Om man ger av sig själv oavsett det är sanning eller ej...så kommer fantasin av sig självt och blir läsvärt. Men naturligtvis kommer det att kännas än mer om man ger av sig själv av bara sanning utan fantasi. Och det blir också både mer spännande och lättare att skriva.
Nu råkar jag vara en som bara läser "sanna" böcker.
Kan rekomendera -Ensam kvinna mot nordpolen-
Helen Thayer.
En suverän berättelse av ingenting men med ett samspel med en hund som är beskrivet fenomenalt. Men som går att utveckla.
Visst har du det som krävs!
Det är bara att sätta igång.
Tid....det är bara låta det ta tid.
Ett år..två år..eller tio år.
Min har tagit 20 år och är inte färdig....om den nu någonsin blir det. Och möjligen får efterkommande ge ut den.
(så slipper jag skämmas;)
/-Anders
Jag kommer aldrig mer att skriva i din blogg.
Jag har redan gett för mycket.
Ja.....du ser.
Vilken jäkla sjävömkan.
Men jag kommmer att vara in här ibland och läsa.
Ha det/-Anders
Ok.jag har läst ditt meddelande..Tack.
Läs boken.
/-Anders
Skicka en kommentar